SEMESTER

(eller hur en medelålders man med alldeles för långa ben färdades genom stora delar av Europa på en mycket liten motorcykel)

 
En Honda Innova är en ytterst beskedlig apparat. Det är sådana som används mycket i sydostasien för att samtidigt frakta t ex hela familjen, en liten elefant, en halv hund och en soffa. I mitt fall behövdes bara plats för en något gänglig farbror och en relativt kompakt packning. Innovan väger lite över hundra kilo och har 9,2 brutala hästkrafter i en 125 kubiks encylindrig motor. Kopplingen är automatisk, vilket gör t ex ätande under körning lätt. Den drar mycket lite bensin, cirka två deciliter milen.
Packutrustning inköptes på Biltema. Ett par packväskor och en vattensäker packsäck för totalt 527 kronor. Efter inköp att en 12-volts laddare till kameran och en och annan nödvändig pryl till så slutade inköpen , förutom det som redan fanns hemma, vid knappt tusen kronor.
Jag valde det nyare av våra Hilleberg Nammatj-tält, ett Therma-a-Rest Basecamp liggunderlag och en bekväm sommarsovsäck. Med allt inräknat vägde hela packningen ca 35 kilo, varav en stor del var verktyg.
Att få dit grejerna var dock besvärligt. Innovan är stor som en ordinär moped och väskornas marginaler till hjul och stötdämpare är mycket liten. Man vill ju inte gärna misslyckas med monteringen. I maj omkom t ex en MC-instruktör i Stockholm när hans väskor hamnade i bakhjulet och han därför vurpade. Innovans tankplacering under sadeln och den lilla volymen (3,7 liter) ställde till det ytterligare. Vid varje tankning fick den lilla ryggsäcken med de mer värdefulla föremålen och den vattensäkra säcken tas bort helt, samt väskorna lossas en aning. Väskorna fick därför ett extra repfäste som höll dom på plats hjälpligt när övriga remmar och kardborreband lossades. Det hela blev fungerande och stabilt.
Jag valde till slut att tejpa på en Therm-a-Rest sittdyna på sadeln. Stoppningen i Innova-sadeln är stenhård och mycket obekväm, och lite bekvämlighet vid långkörning är inte helt fel. Jag förväntade mig inte att dynan skulle hålla hela vägen, men det gjorde den.

Planen för resan var som följer:
Avfärd torsdag110623 8:00.
Första sevärdhet: den gamla Elbe-tunneln i Hamburg.
Andra sevärdheten: serpentinvägen upp till Stelvio-passet i Italien.
Tredje sevärdheten: vägen upp och ner vid Col de Turini norr om Monaco.
Sen var det lite mer vagt, men kustvägen längs Rivieran, Airbus-fabriken i Toulouse och Guggenheim-museet i Bilbao fanns med som idé.

Dag 1, 110623:
Åkte hemifrån 8:26 med 2650 km från fabriksny på vägmätaren. Hann med 8:40-färjan. Redan försenad enligt planen. Man ska nog inte ha någon plan. Jag träffade Höglund på färjan. Han såg skeptisk ut till min resplan. Han trodde nog att jag skulle vara hemma igen inom några dagar. Jag hade tänkt köra över Orust, men bestämde mig för att så fort som möjligt ta mig söderut på motorvägar. Tankade första gången i Kungälv vid 2720 km. Tankade andra gången i Falkenberg vid 2840 km. Tankade tredje gången i Helsingborg vid 2965 km. Tankade fjärde gången i Köpenhamn vid 3095 km. Tankade femte gången i Nyborg vid 3225. Jag tror ni nu förstår vilka tankintervaller det rör sig om, och kommer i fortsättningen inte nämna rutintankningarna.
En tidig tankning blev dock inte så rutinmässig. Jag ville köra Hondan tom på bränsle för att se om den på något vis förvarnade innan totalt stopp. Utan lasten på bluddrar det till några gånger innan den stänger ner helt, men den mycket lilla tanken påverkas naturligtvis av nedlastningen. Jag hade vid soppastoppet tänkt att glida ut på gräset invid autobahn och fylla på reservbränslet, men när Hondan stendog utan minsta förvarning låg jag invid ett ändlöst skyddsräcke. Jag lyckades trots allt ta mig till slutet av räcket och smita in bakom, vilket egentligen var så säkert det kunde bli. Klockan var nu ca 22:30 och trafiken gles. Att stå där vid frifartsträckan och se en del bilar passera obetydligt saktare än 300 km/h var helt magnifikt. En Audi R8 med V10-motor for förbi MYCKET fort, och en sån gör maximalt närmare 330 km/h. En stor upplevelse helt enkelt.
Strax innan midnatt hittade jag i byn Lindaunis en nybyggd rastkur där jag kunde backa in Hondan under tak och sen lägga ut sovprylarna på en brits. Jag sov mycket bra där och vaknade utvilad 7:20. Lindaunis är f ö inspelningsort för den tyska tv-serien ”Der Landarzt“. Tvålfagra läkare, dumma fruntimmer och äckligt prydliga miljöer är viktiga inslag i handlingen enligt det avsnitt jag har sett på Youtube. Serien rekommenderas inte…

Dag 2 110624: Jag körde nu mot Hamburg genom byar som såg ut som hämtade ur en Märklin-katalog anno 1978. Väl i Hamburg tog jag mig med viss möda till den där tunneln under Elbe. Stora delar av Hamburg är söndergrävda p g a tunnelbanebygge, och det är nog inte så lätt att hitta annars heller. När jag stannade på Jungfernstieg för att kolla på kartan så blev folk runt omkring tydligt oroliga. Att braka upp på trottoaren med mörkt visir vid Dresdner Bank och den exklusiva ur- och juvel-affären Bucherer skapade lite stirrighet bland personalen där. Den ende som inte brydde sig var den mycket välklädde säkerhetsvakten på trottoaren. Han såg nog snabbt att jag var semestermässig och ofarlig.
Den gamla Elbe-tunneln är en fantastisk sak. Den invigdes 1911 efter fyra års byggnation, och var då världsunik. Man betalar 2 euro,(vilket ska motsvara realvärdet för priset 1911), kör sen in i en hiss, sänks ner 24 meter, kör 426 meter till andra sidan och hissas där upp igen. Vakten jag visade biljetten för blev mycket stolt när jag förklarade att jag var i Hamburg enbart för tunnelns skull och bad mig vänta så han kunde hämta alla broschyrer och trycksaker om tunneln som han kunde hitta.
Ute ur tunneln fortsatte jag till en camping i Dransfeld nära Göttingen. Vid en av tankningarna på vägen dit blev jag uppvaktad av en tatuerad macho-kille på en Harley Davidson. Jag funderade väl lite på om det alltid var mängder av HD-hojar i Hamburg, men det var tydligen nån stor HD-träff där. Min uppvaktare måste alltså ha misslyckats med raggningsförsöken i Hamburg då han var desperat nog att förnedra sig ner till en förare av en Honda Innova. Trevlig kille, men jag avböjde fika och vidare färd hem till honom för ”några dagars umgänge”.
På campingen i Dransfeld haglade, snöade, regnade, och åskade det kraftigt inom några minuters tid samtidigt som solen sken och det var 25 grader varmt. Jag pratade länge med ett holländskt par som tipsade om bra platser längs vägen.

Dag 3, 110625: Började dagen med att värma upp på en fin kurvig väg till Kassel och tog sen autobahn 45 mil söderut för att äta på McDonalds i Kempten. På väg vidare körde jag en runda i Kemptens centrum. Lördagskonsert i stadsparken. Män i lederhosen joddlade intensivt på ett säkert mycket skickligt sätt…
Hamnade på campingen vid Hotel Fischer Am See vid Heiterwanger-sjön i Österrike. Det kändes lite segt att bo i tält efter att ha anmält sig till campingen i lyxhotellets reception.
Jag omgavs nu av stora alpberg och kor med bjällror. Måååånga kor med bjällror. Lyssnade för sakens skull på ”Don´t fear the reaper” med Blue Oyster Cult, låten som sketchen ”More cowbells!!!” från Saturday night live baseras på. Cirka 190 mil körda från Lysekil.

Dag 4, 110626: Vaknade mycket tidigt av dom där j-la kobjällrorna. Tog en promenad för att se var dom var. Gick över en kilometer innan jag insåg att bjällrorna hördes på väldigt långt håll. Åkte lite över åtta vidare mot Stelvio-passet. Den tråkiga transportsträckan genom Sverige, Danmark och Tyskland var nu över och de fina vägarna väntade. Tankade efter några mil på ett slitet ställe i byn Fernpass. När jag skulle betala så ville dom ha 5 % i kortbetalningsavgift, och jag hade inte hunnit ta ut pengar ännu. När jag gick med på det gällde plötsligt köp för minst 15 euro. Sak samma, jag behövde ändå en reservdunk. Då började hon ”but we have a rule abou…”. Jag förklarade mycket tydligt för henne att jag skulle ringa polisen om hon inte slutade, och då gav hon upp. Hon klagade dock på att jag blockerade bensinpumpen för länge. Det tog därför ca 25 minuter för mig att få dit packningen igen. Jag kollade och dubbelkollade allt. Det var värt de där extra minuterna att reta henne vansinnig. Någon mil senare passerade jag de stora fina raststoppen med riktiga bensinstationer och bra service. Stället jag tankade på levde nog enbart på att vara först.
Jag stannade efter något dussin mil vid Resia-sjön för att se det berömda kyrktornet som sticker upp ur vattnet. År 1949 dränktes kyrkan och den tillhörande byn Graun då en kraftverksdamm färdigställdes. 163 hus hamnade under vatten efter att befolkningen hade flyttats.
Stelvio är ett paradis för motorcyklister. Det är 48 hårnålskurvor upp till toppen. Vid kurva 46, där skidåkaren Albert Thönis alphotell ligger, är det 1533 meter över havet och toppen ligger på 2760 meters höjd. Även med lite drygt nio hästkrafter så är det sanslöst kul att köra den där vägen. Jag stannade vid några tillfällen för att se andra köra. Blandningen av fordon var stor. Alla varianter och modeller på motorcyklar. Dyra och snabba bilar. Alla sorters cyklar (med pedaler alltså). Det som imponerade på mig mest var en maxi-scooter som gjorde ett långt framhjulslyft ut ur en böj. Senare kunde jag se närmare på den där scootern och det visade sig vara en Aprilia GP800 med kompressormatning och ca 140 hk. Killen bor nedanför Stelvio, kan vägen riktigt bra och roar sig ofta med att köra från de som tror dom kan köra fort.
Ganska nära toppen höll det på att gå lite illa. Jag hade en bra stund haft ögonen på en stor buss på väg ner, och när jag närmade mig den avvaktade jag lite innan svängen den var på väg in i. När bussen hade rätat upp sig ut på rakan körde en idiot på en Moto Guzzi Stelvio (den heter faktiskt så) om, med mig jämsides bussen. När jag satte upp armen som skydd för ansiktet slog jag loss hans backspegel. Jag försökte ge honom en smäll på hjälmen, men träffade bara lamt på axeln.
Några kurvor senare låg en BMW R1200GS uppe på huven på en Opel. Killen hade fått ett kast och lyckats placerar hojen mycket väl förankrad i plåten på Opeln. Inga personskador, men hojåkarens ego fick nog en törn.
Vid kurva nr 1 finns en grusplan med utsikt över en stor del av kurvserien och när jag rullade in där stod fem engelsmän och applåderade åt mig för att jag körde så liten hoj. Jag tycker nog deltagarna i cykelmotionsloppet som pågick hade slitit hårdare, men dom ingick nog inte i engelsmännens intressesfär. Jag parkerade sen uppe vid själva Stelvio och tittade på motorcyklar. Det i mitt tycke intressantaste var en gammal Bimota KB-1 från 1979-80. Fast min Honda fick en hyfsad publik också. Ungefär lika många kollade på den som på en MV Agusta F4 CC som ny kostar 120000 euro. Det har sitt värde att vara annorlunda.
Jag letade upp semesterns enda geocache, skickade ett vykort och kastade några snöbollar innan jag började köra söderut mot Bormio. Irritationen över att Hondan verkade slö och kanske trasig gick över fort när jag insåg att höjden över havet gör att det är mindre syre i luften. Med få hästkrafter märks det tydligt.
Vägen mot söder från Stelvio är mer sansad än den norra, men det är en hel del kul kurvor. I en av dom hade jag glädjen att kunna passera en Ducati 848 EVO på yttern. Sanningen att säga så fick föraren ett monumentalt bakhjulstuds in i svängen och han fick inte plats nog ut ur böjen utan att köra på mig. Några kurvor ner så stannade jag för att ta några bilder. Ducatin och en Yamaha 600 stannade också och killen på Yamahan skrattade så tårarna rann. ”Hahaha, han har skrutit om hur snabb Ducatin är och så blir han omkörd av en Honda Innova med full packning!”.

För dom som tänker köra hoj i alperna rekommenderar jag hemsidan www.motoroute.it

Vägen mot Milano var tätt trafikerad med helgtrafik på väg mot städerna längs vägen. Jag fick vara lite olaglig för att kunna köra på motorvägarna. Scootrar måste ha minst 149cc motor för att vara motorvägslagliga, men min Honda har inte automatväxellåda. Den går därför som de något större scootrarna.
Jag svängde in i Lecco för att se Como-sjön och äta glass. Enligt Alf Hultman SKA man äta glass i Italien. Där var mycket stillastående köer p g a en festival, så jag passade på att snabbt lära mig hur man kör scooter i Italien.

Milano var inte så kul. Jag var förbi Monza-banan och kollade på den gamla velodromkurvan, och åkte efter det och åt på ett McDonalds i norra Milano. Där trivdes jag. Ungarna slogs så blodet rann och föräldrarna diskuterade så saliven stänkte. Klart livat och kul.
Sen blev jag fast i Milano, eller rättare sagt kring Linate-flygplatsen. Hur jag än gjorde hamnade jag där. Till slut tog jag mig därifrån, men hamnade då på något vis i Legnano på andra sidan Milano. Jag fick fråga om vägen och fick lära mig att det är nästan omöjligt att hitta rätt via småvägar, detta för att man ska tvingas ta betalvägarna. Jag fick hjälp att hitta till ringleden runt Milano, vilket var nödvändigt då skyltarna visade fel väg. När killarna i Fiaten som visade mig vägen tog fel håll vid skylten som visade mot motorvägen så trodde jag nästan att dom planerade att styckmörda, våldta och råna mig (troligen i den ordningen...), men förklaringen var att man hade byggt ny väg och att ingen fem år senare hade tagit ner dom gamla.
Jag tog alltså betalmotorvägen till Genua, en fin rak väg i tio mil. Sen började det svänga. Den södergående delen av motorvägen de fem milen från Serravalle till Genua är extremt kul. Det finns en hel del fortåkarfilmer på Youtube från den där sträckan. Det kändes ungefär som om man körde racingbanan i Flåklypa Grand Prix. Korta rakor, hårda inbromsningar och böjar som öppnade upp ut ur dom hela vägen. Även med en så beskedlig motorcykel som min gick det rätt kvickt p g a att det lutade nedför mot medelhavet och för att jag trots allt fortfarande kan köra hoj fort. Jag fick nu semesterns enda värk p g a alla inbromsningar från Stelvio och neråt. Jag hade helt uppenbart en muskel mellan skulderbladen som jag inte hade använt på länge.
Jag fick problem att hitta ut ur Genua via annat än betalvägar. Frågade om vägen fem gånger innan jag kunde börja köra Via Aurelia längs Medelhavet. Vid halvtretiden på natten orkade jag inte längre och la mig för att sova i hojkläderna på en parkbänk nära Hotel Savoy i Varazze. Det fungerar bra att sova ute när det är så varmt att det inte blir någon dagg.

Dag 5, 110627: Jag vaknade utvilad 5:30 och körde vidare längs kusten. Redan 7:20 var jag tvungen att ta av mig dom varma kläderna då det var så varmt att svetten rann även när jag körde. Det kändes lite fel att köra i kortärmat, men det var bara att ta göra som alla andra.
Vid Lidl i Riva Ligure såg jag med stor förundran ett exempel på italienskt hantverk. En målare anlände och avtäckte plasten från en pelare som hade målats randig i svart och gult. Täckplasten hade dock applicerats på den våta färgen och stora delar av den nya färgen följde med plasten bort från pelaren. När han såg detta stod han flera minuter och stirrade på eländet innan han lommade iväg och hämtade färg. Han målade sen om det som hade dragits bort och sen täckte han åter med samma typ av plast på samma vis. En äldre engelsman jag träffade inne på Lidl förklarade för mig att det är så dom jobbar, om dom nu jobbar alls, och att han med pelaren åtminstone bättrade pelaren. Engelsmannen tog även en titt på några fläckar på min ena arm och rekommenderade starkt att jag låter sjukvården ta en titt på dom. Han hade själv hudcancer, och hans fru hade nån månad tidigare dött av det, så jag litar på hans omdöme och ska om några dagar få det där undersökt.
I Sanremo hittade jag en liten bensinstation på Via Martiri della Libertà, med en innehavare som är absolut Zlatan-fanatiker. Jag fick fantastisk service bara för att jag också kommer från Sverige. Han pratade ingen engelska, men han hittade en kompis som kunde tolka. Jag blev kvar där rätt länge och pratade Zlatan, Honda-scootrar, Sverige och om min semester. Mycket trevligt ställe det där. 270 körda mil.
Vissa kvinnliga lokalpoliser i Sanremo kör förresten polisutrustad Vespa LX125 med specialgjorda kjolar försedda med inbyggt pistolhölster. Mycket prydligt.
Jag roade mig på vägen med att genom Bordighera och Vallecrosia spela in en liten film som visar hur man kör scooter i Italien. I Sverige hade man väl blivit av med körkortet, men så fungerar det inte där. Omkörning med möte (på övergångsställe), köra riktigt mycket för fort, för nära bilen framför och köra om till höger gör alla med tvåhjulingar, och man ska ju ta seden dit man kommer. Filmen finns på http://www.youtube.com/user/fjalstal.
Monaco är ett enda stort förbudsområde. Jag hade tänkt fejka ett motorstopp och plåta Hondan bland de dyra bilarna vid det berömda casinot, men jag blev avvisad från gatan in till casinot. Antagligen var det avstängt p g a det kommande furstliga prinsbröllopet. Jag bestämde mig för att istället köra direkt mot Sospel och stannade därför vid polisen som avvisat mig för att be om hjälp med vägen. ”Här kan du inte stanna” meddelade han mig. Jag förklarade att jag redan stod still. Jag fick ingen hjälp av honom, men nästa polis jag hittade förklarade att Monaco är ett skitställe och att åka till Sospel var ett bra val. Jag hittade med hjälp av honom rätt direkt efter att han gett mig tillåtelse att köra ett kvarter mot enkelriktningen.

Den berömda rallysträckan över Col de Turini börjar i Sospel, fast vägen dit var riktigt fin den också. Vägen upp till byn Col de Turini och vidare till La Bollène-Vèsubie är helt fantastisk. Problemet är att dikena är rätt djupa, flera hundra meter. Det förtar till stor del fortåkarglädjen, och man håller gärna igen en aning. Fast jag hade inte bråttom, så mig passade det bra.
I Col de Turini köpte jag en glass, köpte ett vykort att skicka till Krister och såg en lokal bonde valla sina kor längs vägen. Jag fick berättat för mig att korna ibland spatserade runt bland de riktigt dyra bilar som är vanliga där. Jag fick se en bild på en ko som slickade på motorhuven på en Rolls-Royce i tremiljonersklassen. Jag körde sen upp till toppen på själva Col de Turini och tittade på det i andra världskriget totalt sönderskjutna betongfortet. Körde sen tillbaka till byn och rullade därifrån de tolv kilometerna ner till La Bollène-Vèsubie utan att använda motorn. Jag eldade nästan upp bromsarna innan jag lärde mig hur mycket dom tål. Motorbroms gör mer än man tror.

I Le Suquet frågade jag en vänlig fransman om det fanns någon campingplats i närheten, och visst fanns det det. Jag skulle bara köra uppför en bergsväg till jag inte kunde köra längre. Jag gjorde så och 25 minuter senare kände jag igen mig. Jag hade hamnat i Lantosque som jag redan hade kört igenom innan jag frågade efter campingen. När jag körde tillbaka så stod den vänlige fransmannen och vinkade åt mig på samma plats som förra gången...

Vägen ner längs floden Vèsubie går i en vacker ravin med lodräta höga väggar vid sidan av vägen. Jag satt där och körde när det small till i hjälmen så hårt att det svartnade för ögonen ett ögonblick. När jag bromsade såg jag en sten stor som en halv knytnäve tumla ut i vägkanten. Stenen hade väl lossnat från berget och den träffade rätt illa. Det blev ett hål i hjälmens glasfiberskal och skador fem-sex centimeter runt hålet. Nu gick det ju ändå rätt bra, men skyltarna som varnar för stenras sitter helt tydligt där av en anledning. Jag hade ingen möjlighet att byta hjälmen så sent på dagen, så det fick vänta tills nästa dag.
Körde till Camping du Val Fleuri i Cagnes-sur-Mer nära Nice. Fick där lära mig att de extremt högljuda djuren i träden inte var fåglar utan insekter som kallas Cigale i Frankrike. Jag antar att det är samma som Cikador. Enligt vad jag fick veta varierar ljudet dom gör i olika regioner och dom i Provence är extra högljudda. Grodorna var också ordentligtbullriga och jag fick förevisat mig en relativt liten grön groda som tydligen kunde väsnas så där mycket. Campingen var mycket säker, helt låst för både ut- och in-passage efter 22:00 och med patrullerande vakter hela natten.

Dag 6, 110628: Körde till Antibes för att köpa ny hjälm. Det blev en öppen hjälm med inbyggda solglasögon och vanligt visir. Killen i affären tyckte det var väldigt onödigt att byta hjälm bara för att det var ett hål i skalet…
Körde till Cannes och sen vidare via Corniche de l’Estérel, en väg byggd med hjälp av Touringclub de France i början av 1900-talet. En mycket fin väg med vackra utsikter. I Theoule hittade jag till Pierre Cardins hus La Maison Bulle. Det ser ut som om Barbapappa bor i det. Ett klart kul hus, eller snarare byggnadskomplex.
När jag stannade längs vägen för att ta några bilder kom det två av franska marinens stora Eurocopter Cougar-helikoptrar lägre, snabbare och i brantare sväng än nån helikopter jag sett tidigare. Jag stod högre än dom när dom flög förbi. Dom två
Eurocopter Panther som följde passerade dock mycket lågt över mig innan dom gick ner på samma låga höjd som de större helikoptrarna. Det finns på Youtube en hel del filmer på franska försvarets flygning och det verkar som om dom lever upp till filmerna även i verkligheten.
I närheten av Anthéor fick jag in en mindre trädgren som låg på vägen under motorn, och sladden till sidostödsbrytaren slets av. Det gick att laga hyfsat och det höll ända hem till Sverige.

Vägen söderut från Saint Raphaël är trevlig den också. I Sainte-Maxime var det dags för vätskeintag och mer solskyddskräm. När det är mer än 35 grader varmt är det ju bra med skugga och jag hittade det under ett träd invid stranden. På en bänk en bit bort satt en man av typiskt nordisk medelålders medelklasstil, fast med en sån där nördig magväska på sig. Efter några minuter kommer en liknande person, fast utan magväska, och intar bänken varvid den med magväskan avlägsnade sig efter att dom båda hade pratat med på två personer som passerade på svenska Crescent-cyklar. Jag insåg att dom inte bara var turister utan måste jobba med något. Det osade polis lång väg både utseendemässigt och i uppträdande. Jag visste att vår kung har ett sommarhus i Sainte Maxime, och dom skulle ju kunna vara livvakter. Jag fick det bekräftat när personen på bänken kom fram och hälsade. Dom hade sett den svenska nummerplåten och undrade vad jag gjorde just där utan att bry mig om kungens hus. Jag hade råkat parkerat ca 10 meter från porten till huset. Pratade en stund med polisen, som jag kan kalla X, tills jag kände att jag nog hindrade honom i hans jobb. Jag körde vidare mot Saint Tropez.

Hamnen i Saint Tropez var en av semesterns stora upplevelser. Det fanns rätt stora båtar där. Azimut 103SL för nästan 80 miljoner kronor fanns det flera av. När jag stod vid fyren ute på piren kom det in en J Craft. Dom byggs i Sverige, kostar ca 8 miljoner och ser ut som en förvuxen Riva-båt. Den jag såg hette Grace och hör enligt akterspegeln hemma i Stockholm. Föraren såg definitivt ut som en anställd besättningsman.
Det låg ett gäng 53 fots rib-båtar från tillverkaren Opera vid kaj och tre riktigt stora charter-yachter med 6-stjärnig service ombord fanns där också. En av matroserna på en av stora charterbåtarna undrade om jag var spekulant på båten. Den var till salu för 100 miljoner euro. Föraren av en Honda för 2600 euro har ju säkert råd med det...
Jag körde vidare söderut på små kurviga vägar. Jag valde inte närmaste vägen utan tog de som verkade trevligast., och var bland annat i Ramatuelle, Gigaro, Gassin och La Croix-Valmer.
På eftermiddagen hittade jag Camping de Chevrerie i byn Bormes-les-Mimosas. En trevlig och billig camping, beläget bland vinodlingar. Körde till på kvällen Le Lavandou och åt bra käk på en vedeldad pizzeria. Somnade mätt och nöjd, efter att ha jagat bort några mycket stora paddor från tältet.

Dag 7, 110629 : Väckning utfördes av en ponny som öppnade tältet och helt tydligt ville ha nåt att äta. Den var förbluffande bra på att öppna dragkedjor, och snubblade inte heller på tältlinorna, men den stängde inte efter sig. Åkte vid nio vidare mot Giens som ligger på en udde ute i medelhavet. Idyllen stördes dock något av att franska försvaret flyger helikopter från Toulon-Hyeres flygplats och det var inte tyst en minut. Franska försvarets helikopterpiloter tycks inte lida brist på flygtid. Dom rosa flamingo-fåglarna verkade å andra sidan inte störas alls av helikoptrarna.
Toulon är väl inte så där jättekul. Där ligger frankrikes största marinbas och staden påminner om Göteborg. Inte mycket att göra där så jag åkte till Ikea och åt köttbullar. Det var nu så varmt att jag bestämde mig för att köra upp i bergen. Det var iofs ännu varmare där (+44), men det kunde ju inte jag veta.
Vägen mot racingbanan Paul Ricard är kurvig och trevlig. Jag ångrar lite att jag inte tog mig tid att vänta några timmar så att jag kunde utnyttja erbjudandet om att få köra några varv på banan och få tidkvitto och allt. Killen jag pratade med tyckte min Honda-tur var så udda att det var värt att släppa in mig gratis, men hans chef som var tvungen att vara där var på lunch i tre timmar till. Det kändes hårt att vänta i flera timmar i 44 graders värme, och det förstod han.
Jag körde vidare mot Signes, sen till Brignoles, förbi Auriol och slutligen till Aubagne för att se om Främlingslegionens museum hade öppet. Det hade dom inte på onsdagar så jag åkte istället och köpte långärmade T-shirts på Decathlon-butiken där. 8000 kvm utelivsbutik (näst största i europa) med 120 anställda och EN av dom pratar engelska. Decathlon-butikerna har ett otroligt stort sortiment och jämfört med Sverige är priserna riktigt bra. Jag blev på parkeringen fotograferad av en kille på en helt svart och totalt stylad Yamaha T-Max med avgassystem från Akrapovic. Körde på eftermiddagen till Cassis och den fina campingen Les Cigales.

Dag 8, 110630: Jag körde tillbaka till Aubagne, men Främlingslegionens museum var av någon anledning stängt även nu. Jag fortsatte därför mot Marseille och hamnade i den trevliga förorten Allauch, där jag på håll kunde se något så exotiskt som ett rödfärgat berg skapat av brandflygets övningar i vattenbombning. Provence har stora problem med skogsbränder, så stora att dom stänger vissa naturreservat helt på sommaren.
Nästa stopp blev arkitekten Le Corbusiers hus
Cité Radieuse från början av 1950-talet, det första genomtänkta hyreshuset med bostäder, arbetsplatser, nöjeslokaler och allt annat som ansåg behövas. Jag rullade fram till huset, och omedelbart så dök det upp några otrevliga typer. Jag flyttade mig en bit och nya typer kom fram. Jag höll på så en stund tills en polisbil kom fram till mig för att hade sett att jag hade problem med de där personerna. När jag hade tagit mina bilder undrade dom om det var något mer dom kunde hjälpa till med. Jag hade inte kunnat tanka i Marseille då bensinstationerna inte gärna servade mindre motorcyklar och mopeder, så jag bad dom att visa mig till en bensinstation som accepterade mig. Det gjorde dom, med blåljus och sirener på och i utryckningshastighet. Dom tog mig en dryg mil genom centrala Marseille till en Shell-station i norra delarna. Hondan går knappast att köra så mycket fortare i stadsmiljö än det där tempot. Av någon anledning valde dom inte de större trafiklederna och vi passerade genom bostadsområden så fort att jag blev lite fundersam på om det var så vettigt alls. Väl vid bensinstationen pratade en av poliserna med personalen så jag kunde tanka utan förbetalning, och dom bevakade omgivningen åt mig tills jag var klar att åka. När jag frågade om dom verkligen får guida turister så fort så sa dom bara att ”det chefen inte vet lider han inte av”. Mycket trevliga killar, precis som alla andra franska poliser jag frågat om vägen.
Jag tog några bilder på misär och fattigdom på väg ut ur Marseille. Folk hämtade vatten ur färskvattenläckor i rännstenen och det satt (äkta) tiggare på alla ställen där det rörde sig mer rika människor. Inbrottsgallren var de grövsta jag någonsin sett, och på ett ställe hade butiksinnehavaren t o m murat för dörren och använde stege för att ta sig in. Butikens fönster hade luckor gjorda i 4 mm stålplåt och de naturligtvis tunga luckorna löpte på riktigt grova skenor som det nog hade behövts skärbrännare för att få bort.
Trafiken i Marseille var det besvärligaste jag var med om under hela min tur, och det underliga är att jag inte tidigare har sett liknande hänsynslöst beteende annat än hos moped- och Volvo-gängen i Lysekil…
Jag fortsatte via Martigues och Arles till Avignon. Campingen jag hittade hade så hård mark att jag fick borra hål till tältpinnarna, men det fanns bra WiFi och lä från den hårda vinden. Jag träffade på campingens restaurang en svensk familj från Boliden. Så långt 375 mil körda.


Dag 9, 110701: Avignon är rätt trevligt och nästan inga gator är förbjudna för fordonstrafik. En sightseeing gick därför fort och jag körde snart mot Pont du Gard, den gigantiska romerska akvedukten. Vakterna vid akvedukten ville dock ha 15 euro för att parkera oavsett om man körde turistbuss eller 100 kilos Honda, så jag surnade till och åkte vidare. Gick istället på godistillverkaren Haribos Bonbon-museum i Uzès. Jag bestämde mig för att strunta i nordöstra Spanien, Toulouse och Bilbao då det var väldigt varmt och miltalet ändå snart skulle dra iväg långt utöver de planerade.
Första juli är starten för fransmännens stora semesterperiod och jag körde därför småvägar några timmar för att komma undan trafiken på dom större vägarna. Jag hamnade bl a hos en traktorsamlare med gamla franska traktorer och annan utrustning använda i vinodlingarna. I Alès åt jag på ett nyöppnat Subway. Det var ganska skojigt att höra personalen med stor iver prata halvbra engelska med värsta tänkbara Texas-brytning. Dom lät som George W Bush med fransk brytning. Är det amerikanskt så är det. Jag satte mig på trappan vid en bank på torget för att äta. När jag satt där kom en bepansrad värdetransportbil. Den släppte av en tungt beväpnad vakt, försedd med tung skyddsväst och militärhjäm med splittervisir, som kollade av omgivningarna inklusive mig och Hondans nummerplåt. Nu när jag har kollat så vet jag att hans vapen var en Heckler & Koch MP6 kulsprutepistol och en Heckler & Koch USP pistol. Han försvann runt hörnet och kom tillbaka när bilen efter att ha kört ett varv runt torget började backa in vid banken. Han hade då med sig en genomskinlig påse full med pengar. När han passerade mig höll han upp påsen och flinade glatt. När jag tjoade ”I don´t want to see” och höll för ögonen fick han ett hysteriskt skrattanfall. Påsen innehöll säkert 30-40 gånger hela min semesterbudget. En av de andra vakterna hade ett konstigt vapen som jag inte vet riktigt vad det var. Det skulle kunna ha varit en FN P90. I vilket fall som helst är franska värdetransporter själva tungt beväpnade till skillnad från de svenska som får ta hjälp av polis vid behov.

Från Alès körde jag väg N106 till Florac. Jag antar att det är en bra motorcykelväg när informationsskyltarna som upplyser om det olämpliga att köra motorcykel så fort att man skadar sig sitter med korta mellanrum…
Campingen i Florac var billig, prydlig och belägen 40 meter från floden. I vattnet stod stora öringar och glodde, och en gigantisk bergvägg tornade upp sig en bit bort. Strax intill på campingen fanns fem medelålders Velosolex-åkare på långtur. Vår familj har nu en inbjudan att få bo i en av de där killarnas trädgårds-tepee i närheten av Aurillac.
Några platser bort fanns en prydlig dam i övre medelåldern med en liten Mazda-kombi försedd med takmonterat tält. Hon hade kört mycket försiktigt före mig de sista milen in mot Florac. Framåt kvällen lastade hon in en del grejer i bilen, bland annat en konstig ryggsäck, och puttrade iväg. När hon kom tillbaka ett par timmar senare såg jag att ryggsäcken var en fallskärm och damen hade enligt en annan campare varit iväg och gjort semesterns första BASE-jump från ett berg i närheten. Man ska aldrig döma folk efter utseendet.

Dag 10, 110702: Floden Tarns dalgång var en av de bästa sakerna på min lilla tur. Jag var redan högt upp i bergen och hade utförsbacke 6-7 mil längs med floden ner till Millau. Det är svårt att beskriva sceneriet då det var en aning överväldigande. På den långsamt flytande floden flöt folk omkring i forskanoter och vägen klängde sig fast på hyllor längs floden. Byarna låg tätt och rastställena var många.
Jag träffade längs vägen ett engelskt par i sjuttofemårsåldern som gjorde om sin smekmånadstur från femtio år sen, fast nu på en Terratrike-tandem istället för vanliga cyklar. En Terratrike-tandem är en sittcykel man sitter lågt i stolar på istället för sadlar, och den har två hjul fram. Dom var på väg uppför…
Från Millau körde jag via Rodez, Cahors, Catus, Villefranche-du-Pèrigord och Monpazier till Camping Chez Bèbert några mil öster om Bergerac. Förutom mig fans där bara en tysk husvagn samt ett tält med två franska cyklister. Inte förrän nu när jag sitter och skriver detta och kollade namnet på campingen visste jag att anledningen till de få besökarna troligen var att jag var där på årets andra öppna dag. Trevligt ställe med bra dusch och toalett. Ägarinnan kunde inte ett ord engelska, men sånt löser sig alltid. Jag kan inte mycket franska, men ”une nuit, une tente, une moto et moi” ( d v s en natt, ett tält, en motorcykel och jag) räcker bra. Man betalar på de flesta campingar i södra europa för varje del för sig. Plats, antal tält, olika fordonstyper och antal personer är de vanliga delpriserna, plus att t ex hundar kostar extra. På ett ställe jag var på kostade hund med långt koppel mer än en med fast kort koppel. Det som tar mer plats blir dyrare helt enkelt.

Dag 11, 110703: Jag körde till Bergerac på vägar flankerade av gigantiska solrosfält. I nästan varje by hölls det loppmarknad och skördefest verkade planeras på de flesta ställen. Jag körde sen på riktigt trevliga vägar via Mussidan, Ribérac, Angouléme, Rouillac, Matha och Saint-Jean-dé Angély till Rochefort där jag valde den kommunala campingen. En mycket välskött och billig camping bara 350 meter från Rocheforts centrum. Jag fick en plats med morgonskugga vid den gamla stadsmuren. När jag förklarade för receptionisten att det i Sverige är olagligt för en kommun att driva campingplats om det finns andra i närheten så idiotförklarade han Sverige. I Frankrike är det på många ställen självklart att en kommunal satsning på turism ofta inbegriper en egen camping.
Vid tio på kvällen var det svalt nog (+29) att gå en sväng. Rochefort är en gammal sjöfartsstad med mycket att se, men även med stora mängder fyllon och uteliggare. Jag var även och tittade på en gammal bro där en korg hängande i vajrar fästa i en fackverkskonstruktion vinschas över floden. 465 mil körda. De där 450 jag hade räknat med att köra totalt var alltså inte så realistiska.

Dag 12, 110704: Jag körde från Rochefort till Fouras. Jag tyckte det var nåt bekant med namnet, och insåg att det är från TV-programmet Fångarna på fortet där figuren Fader Fouras är med när jag såg Fort Boyard långt ute till havs. Körde sen till La Rochelle där jag som omväxling faktiskt uppförde mig som en normal turist och gick omkring i den bilfria gamla staden en stund.
När jag skulle åka blev jag rånad på bensindunken. Ett fyllo raglade förbi, slet med sig dunken och sprang iväg mycket ostadigt. Jag skrek ”gazole” efter honom, vilket är franska för diesel. Han var som jag trodde inte intresserad av diesel och slängde dunken ifrån sig. Tyvärr kastade han den rakt upp så den slog i marken invid honom, sprack och dränkte honom i bensin. Det tog cirka 30 sekunder innan några lokalpoliser hade buntat ihop honom till ett prydligt paket och mycket snabbt kom en liten skåpbil från räddningstjänsten och sanerade bensinen. Brandmannen funderade först på att tända eld på bensinen för att slippa jobba så hårt, men poliserna avrådde honom å det starkaste från det då bensinångorna låg som dimma över det lilla torget. Polisen ville att jag skulle anmäla fyllot för rån då han tog dunken i princip direkt ifrån mig, men då hade jag varit tvungen att vittna på plats vid rättegången och det är ju inte så praktiskt. Dom nöjde sig med att bura in honom ett par dagar. När brandmannen sa ”ja jävlar, vilken abstinens han kommer att få” asgarvade poliserna elakt. Köpte senare en ny dunk. Upplevelsen i La Rochelle var helt klart värd de sju euro den nya dunken kostade.
Jag körde vidare norrut mot Paris. Jag hann inte så långt, bara drygt 15 mil då jag körde små vägar via Niort och Poitiers. Det tog f ö nästan 1,5 timme att ta mig ur Poitiers då hela centrum var uppgrävt för ombyggnad och trafikomledningen ledde i spiral in mot centrum, där sen hela kön måste ta sig ut igenom den där spiralen. Jag fick till slut hjälp av en polis som dirigerade mig genom en rabatt med stora liljor och annat tjusigt, så jag sen kunde köra en gågata en bit och därför bli fri. Det satt delar av liljor kvar i hojen resten av dagen. På kvällen hamnade jag på en liten kommunal camping i Chasseneuil-du-Poitou. Dyr, men bra. Fast jag hade ändå inget val så sent som 22:15. Campingen var den sjunde jag försökte vid. De övriga var antingen stängda eller nedlagda, men ingen i Frankrike tycks ta ner skyltar eller informera vettigt…

Dag 13, 110705: Började köra de trettio milen mot Paris via mindre vägar. Körde till Tours och sen längs floden Loire genom Blois och Orléans. Tog sen väg N20 mot Paris. Vägen N20 är en av de gamla huvudvägarna mot Paris och det finns mycket gammalt och övergivet att se. Gamla bensinstationer, övergivna fabriker och inte minst den övergivna monorail-järnvägen där man testkörde jetdrivna svävartåg. Projektet hette Aérotrain och den långa banan jag kollade på är 18 km lång och går på pelare norrut från Orléans. Den stora hangarplattformen i Chevilly var visserligen välförsedd med förbundsskyltar, men grindar och staket var så misskötta att ingen nog hade brytt sig om att jag gick in där. Ett fantastiskt monument över en teknikfanatisk period i historien.
Körde sen till Paris och åkte runt och kollade på de saker man ska ha sett. En stor del av tiden gick dock åt till att inte hamna i Versailles hela tiden. Jag var i Versailles centrum 6-7 gånger innan jag blev fri. Bestämde mig för att inte övernatta alls utan köra runt och se mig omkring. Mitt i natten är Paris förbluffande folktomt och jag kunde helt ensam köra runt både Place de la Concorde och Triumfbågen. Jag lyckades t o m få upp Hondan i 110 km/h på mätaren utför Champ Elysee, men då var ”nog” ett av rödljusen rätt rött när jag for förbi. Klockan fyra på morgonen fortsatte jag mot norr. Jag försökte ta mig till väg N2 men det gick tydligen inte. Jag hamnade istället på N3 och fann en ELF-bensinstation som tog VISA-kort. Jag pratade där med en enbart fransktalande taxi-chaffis som blev så intresserad av min tur att han fixade dit en kompis som kunde engelska. Rätt snart var dom fem chaffisar som storögt tittade på mig och min Honda. Det verkade som om dom i stort sett aldrig lämnade Paris och min runda på långt över 500 mil så långt var mycket imponerande för dom.

Dag 14, 110706:
Jag körde nu små och medelstora vägar norrut och hamnade till slut i närheten av Arras, efter att ha till bybornas stora förundran ha vilat (stensov…) i ett par timmar på en parkbänk i en liten by längs vägen.
Jag var under dagen på en begravningsplats från första världskriget, Warlincourt Halte British Cemetary, nära Saulty. Det var en MYCKET stark upplevelse att gå runt bland de 1296 gravarna. Graven över Lance Corporal F Hawthorne som avrättades för feghet år 1916 var i mitt tycke extra rörande.
I centrala Doullens fick jag rädda mig in i en kyrkoruin för att komma undan den värsta regnskur jag någonsin har varit med om. På någon minut var gatorna vattenfyllda och ”nedströms” från den högt belägna punkt jag fanns på spolades cyklar och liknande bort av vattnet. Sen blev vädret omedelbart fint igen.
Jag lyckades på eftermiddagen, trots flera felaktiga vägvisningar, ointresserad turistbyråpersonal och obefintlig skyltning, hitta till Camping La Paille Haute i Boiry-Notre-Dame. Det var obegripligt dyrt, 18 euro, vilket beror på att campingen är rekommenderad i Alan Rogers Campsite Guide som extra bra för personer från Storbritannien. Innan ett skotskt par jag pratade med upplyste mig om det där med campingguiden så undrade jag ju varför cirka 2/3 av besökarna var britter.

Dag 15, 110707: Norra Frankrike är inte så där jättekul. Det verkar fattigt och uppenbart arbetslösa personer står och hänger överallt. Det är inte så lätt att hitta rätt väg då franskmännen inte gärna skyltar rätt, men efter att ha passerat in i Belgien i närheten av Tournai så stämde plötsligt vägvisningen och det fanns t o m avstånd angivet på skyltarna.
Trafiken på ringlederna runt Bryssel är extremt tät. Jag hamnade bl a i stillastående kö mellan två lastbilar i fil 3 av 6. Jag förväntades ta mig ut i fil 4 för att kunna svänga av mot Antwerpen, men i den filen körde andra lastbilar förbi i full fart. Det fanns ett flertal trafikpoliser på plats, men det var inget dom kunde göra. Till slut förbarmade sig några lastbilar framför mig och gav mig plats nog att få upp farten tillräckligt för att komma ut i den rätta filen, men det var på håret att det gick. Körde snart väg N73 mot Holland. Jag stannade till vid SAAB-verkstaden Sweedspeed i Neer i Holland och glodde lätt förvånad på flera Sonetter, en banracing-V4:a och en del andra SAAB:ar.
Jag visades sen till Camping de Oda Hoeve nära byn Kessel lite söder om Venlo i Holland. Perfekt är nog ordet. Infarten var helt lagd med marksten, gräsmattorna var kortklippta med raka kanter mot rabatterna. Inga fordon fick parkeras vid husvagnar och tält, och för mig innebar det att Hondan parkerades inlåst över natten i huset där campingen förvarade sina 50 elcyklar för uthyrning. De sanitära anläggningarna var påkostade och felfria, och insektsdödar-apparaterna var så många så det lät ”bzzz, bzzz, bzzz” hela tiden. Toksnabb WiFi med utmärkt täckning ingick i priset, låga 10 euro. Som enda tält på plats blev jag en smula uttittad de prydliga och vänliga husvagnsboende holländska pensionärerna. Jag gick efter att ha fått ordning på tält och prylar för att äta på McDonalds några hundra meter bort från campingen. Byn Kessel är inte stor, men den ligger vid Napoleonsweg som är tungt trafikerad. Det är nog därför det finns ett McDonalds där.

Dag 16, 110708: Jag vaknade 7:45 av ett konstigt ljud utanför tältet. När jag drog upp dragkedjan satt där en mycket liten kaninunge stel av skräck. Den hoppade efter nån minut iväg i full fart, d v s ganska sakta, och jag fick fösa den mot det ställe där de andra kaninerna satt och bligade. Hondans förvaringsbyggnad låstes upp 8:30. Vid nio körde jag mot Venlo, vidare in i Tyskland och via väg 58 och 31 till Lathen för att se magnetlevitations-järnvägen Transrapid. Monumentalt skrytbygge var känslan jag fick, fast dom har iofs har sålt en anläggning till Shanghai. Tyvärr kunde jag inte se den i drift då dom inte kör tåget särskilt ofta.
Jag körde sen till Oldenburg och tog en färja över Elbe från Berne till Farge. Jag körde sen mot Hamburg. Jag hade hoppats på att ta mig förbi Hamburg under dagen, men när jag såg ungefär fyra autobahn p g a trötthet fick det vara nog trots att jag bara hade kört 40 mil. Jag svängde av mot Heidenau och hittade ”Ferienzentrum Heidenau”, ett gigantiskt semesterområde med mängder med sommarstugor och en riktigt bra campingplats. Valde en plats vid en damm där det sprang omkring mycket små andungar både på land och på vattnet. Somnade snabbt och tidigt.

Dag 17, 110709: Jag träffade på morgonen tre svenska killar som utan större planering och träning hade bestämt sig för att cykla till Agadir från Helsingborg. Jag gav bort kartorna över Tyskland och Frankrike, en fransk entimmes internetkupong och alla euromynt till dom innan jag körde mot Hamburg för att åtminstone ta mig tillbaka till Sverige innan kvällen. Från Neumunster och en bit in i Danmark var det långa semesterköer på autobahn och det var långa köer även för att tanka. I Kolding vräkte regnet ner en stund. Det blåste otäckt hårt på broarna över Stora Bält och Öresund, vilket var lite obehagligt eftersom danskar rätt generellt har VÄLDIGT svårt att hålla bra avstånd vid omkörningar. Dom sniker sig oftast tätt förbi även om det finns gott om plats, vilket inte är så kul när det blir vingligt i vindbyarna. Jag hade tänkt övernatta en gång till innan jag körde hem, men efter att ha ätit vid Glumslövs backar kändes det så bra att jag fortsatte vidare. Jag hann med Gullmarsfärjan 1:20 och var alltså hemma 1:40 efter att ha kört 93 mil under dagen.

Jag åkte hemifrån med ny motorcykel, gammal hjälm och cirka 82 kilos personvikt. Jag kom hem med gammal motorcykel, ny hjälm och fyra kilo mindre personvikt.
Det blev som sagt 775 mil på 17 dagar vilket ger knappt 46 mil om dagen. Om jag räknar bort de fyra dagarna med långa transportsträckor så blev det cirka 38 mil om dagen, vilket i mitt tycke är rätt beskedligt.
Om jag har räknat rätt så tankade jag 65 gånger längs vägen. Snittiden för tankningarna blev p g a packningens demontering vid varje tankning ungefär 12 minuter. 65X12=780 minuter d v s 13 timmar tankningstid. Krast sett har jag alltså bara haft 16 dagars semester och tankat en dag.
Jag bytte olja och justerade ventiler två gånger längs vägen, samt justerade och smörjade kedjan åtta gånger. Vid ena oljebytet rekommenderades jag av en polis att tömma motorn på olja direkt på marken på en plats där lastbilar brukar stå parkerade. Han tyckte inte 0,7 liter olja varken gjorde till eller ifrån på den olje- och diesel-indränkta grusplanen. Det fanns ändå inget ställe att lämna oljan på i den lilla ort jag var. Jag bad honom dock att vänta tills jag var klart ifall någon inte gillade vad jag gjorde.
Bakdäcket var inte totalt slut när jag kom hem, men jag bytte det ändå. 1040 mil på bakdäcket är inte så illa, speciellt som det nya däcket kostade knappt femhundra kronor.
Jag uppskattade trafiken överallt utom Marseille och Bryssel och det är lätt att köra tvåhjuling i södra Europa. Det så vanliga svenska beteendet i att försöka hindra andra om möjligt existerar knappt och respekten för de som inte kör så fort är relativt stor. När folk kör scooter och motorcykel hela året så blir tvåhjuligar en naturlig del av vardagen och inte bara sommar-leksaker som inte ses som nyttiga.
Min Honda är ju mycket liten och de enda som tycks ha problem med det är folk som kör motorcyklar med fransar och örnar på. Det är dock likadant i Sverige och när livsstil och design väljs absurt mycket före funktion så är troligen behovet att hävda sig så stort att hänsyn inte gärna visas.
Det passar knappast alla att semestra så spontant som jag gärna gör. Några kvällar blev väl sena och att hitta en öppen camping blev lite krångligt. För de som gillar att äta bra är det knappast heller någon drömsemester, men ska man hinna se något på vägen så är maten inte särskilt högprioriterad. Det får räcka att äta snabbt och billigt.


Bilder från turen finns på http://www.panoramio.com. Välj att visa bilderna "på kartan" via länken ovan bilderna och flytta kartan neråt i Europa.

Jag roade mig med att spela in en liten film som visar hur man förväntas köra tvåhjuling i Italien. Filmen finns på http://www.youtube.com/user/fjalstal .

 
/Calle